Marknaden löser inte Uppsalas bostadsproblem

Uppsalas brottas med stora bostadsproblem. Bristen på hyresrätter är skrämmande. 60 000 personer står i Uppsalahems bostadskö. Varje år leder bostadsbristen till att minst 600 studenter tackar nej till sina utbildningsplatser. Bostadssegregationen utgör ett minst lika allvarligt problem. Uppsala innehar den tvivelaktiga äran av att vara Sverige fjärde mest segregerade stad. Segregationen slår sönder samhället. Människor från olika samhällsgrupper träffar inte varandra vilket leder till fler fördomar och minskad solidaritet.
Alla politiker är överens om att bostadsbristen utgör ett problem. Men här slutar samförståndet. För moderatregeringen och det borgerliga styret i Uppsala finns bara en medicin mot bostadsbristen, marknadsanpassning. Allt oftare kräver högern att regleringen av hyror slopas och att marknadshyror införs. Hyresreglering innebär att hyrorna på bostäder i attraktiva områden inte kan överstiga vissa bestämda nivåer. På så vis får även fattiga människor råd att bo i fina områden. Systemets nackdel är att lönsamheten för att bygga hyresrätter minskar om hyrorna hålls på en låg nivå. Högern har alltså rätt i att en marknadsanpassning skulle leda till fler hyresrätter.
Tyvärr skulle marknadshyror även få stora negativa konsekvenser. Visst, vi skulle få fler hyresrätter men samtidigt skulle attraktiva områden som Luthagen, Kåbo och Fålhagen dräneras på låginkomsttagare. Vi skulle få ett än mer segregerat Uppsala? Vill vi verkligen ha en stad där människors gatuadress avslöjar deras klasstillhörighet?
Marknaden verkar vara oförmögen att både minska bostadsbristen och segregationen. "Synd" säger högern, "då blir vi tvungna att välja det minst onda av dessa alternativ. Men varför inte låta politiken och demokratin hugga tag där marknaden misslyckas. Om vi återinför och höjer de ränte- och investeringsbidrag som moderatregeringen tagit bort kommer bostadsbyggandet åter komma igång. Men skattebetalarna ska inte hjälpa företagen utan att få något i gengäld. Vi ska kräva att minst hälften av de bostäder som byggs är hyresrätter och att dessa bostäder är så billiga att alla har råd att bo i dem. Då kan vi skapa ett Uppsala utan bostadsbrist och segregation. Då kan vi skapa ett Uppsala där studenter, städare och professorer inte bara träffas i universitetshusens korridorer utan också i trappuppgångar och tvättstugor.